Hanteringen av klassiker är alltid svår. Vissa berättelser är så folkkära att man nästan accepterar den förlegade samhällsanalysen. Ett exempel är Shakespeares ”Mycket väsen för ingenting”. När Malmö stadsteater satte upp pjäsen våren 2011 var det en vacker och underhållande föreställning. Liksom i Kenneth Branaghs Hollywoodversion från 1993 var den stora behållningen de giftiga ordväxlingarna mellan Beatrice och Benedikt.
Men när Claudio väl står där, ursinnig över att hans älskade Hero inte längre är oskuld, är det inte längre så trivsamt. Hora, spottar han ur sig. Som publik vet man inte vad man ska tycka om hedersbeteendet som spelas upp framför en – vi förväntas ju se Claudio som en hjälte. När Nils Schwartz recenserade pjäsen i Expressen skrev han att kvinnosynen är ”så förlegad att det inte finns någon anledning att visa upp pjäsen mer än någon enstaka gång – som ett magasinerat och tillfälligt avdammat föremål från ett teaterhistoriskt museum.”
Samma känsla fick jag när jag nyligen såg ”Sommarnattens leende” på Malmö opera (t o m 23.3). Det var en på alla sätt vacker och välspelad musikal. I programbladet menar regissören Dennis Sandin att det är ”en dråplig och insiktsfull komedi” som ”tar kärleken på allvar”.
Problemet är bara att alla kvinnliga huvudpersoner beskrivs chockerande dammigt. Den unga frun Anne Egerman är ett våp, den bedragna frun Charlotte Malcolm blir nyförälskad i sin make när han hedersbesatt utmanar en rival på duell och Desirée Armfeldt blir tillsammans med en man som först avspisat henne eftersom han hade en yngre kvinna. Visst kan man se ”Sommarnattens leende” som en fars, men vilka insikter om kärlek förväntas publiken ta med sig hem? Jag blev inte förvånad när två bekanta gick i pausen, de stod helt enkelt inte ut med den nattståndna kvinnosynen.
Efteråt kom jag att tänka på Gena Rowlands i filmen ”Opening night” (1977). Hon spelar en skådespelerska som vägrar reduceras till en kliché på en åldrande kvinna. Hon gör uppror mot den hyllade regissören, och pjäsen gör succé. Visst är teater en lek, som Dennis Sandin säger i programbladet, men lite mer revolt hade man väl kunnat göra mot Ingmar Bergmans berättelse från 1955? Leken är trots allt ingenting om man plockar bort kampen.