Det är nästan fullsatt på Lunds stadsteater när Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm gästspelar med monologen Limpan. Allan Edwall och Johannes Brost lockar kan hända med full pott i folklighet, men den som väntar sig en lättsam teaterkväll lär bli besviken. Martina Montelius dramatisering av Edwalls roman från 1977 är en mörk historia. Helt nattsvart, faktiskt. Mycket värre än vad jag minns romanen. Och det är intressant att fråga sig om det är tiden eller texten som har förändrats?
Historien är densamma och Montelius har handskats varsamt med Edwalls tonfall och språk. Alkisen Sture Charles Lindberg håller på att skriva en inlaga till myndigheterna om sitt miserabla liv. Han har rymt från torken i en brödbil för att han fått löfte av en kompis om ett jobb, men när han kommer fram till det utlovade påhugget är det försent. Han återvänder till anstalten, där han varit tvångsinlagd, men möts av en låst dörr, intagningen kan bara ske under kontorstid. Ja, och sen inträffar en rad andra incidenter som gör att han slussas hit och dit.
Jag hittar ett gammalt exemplar av Edwalls bok och här framstår Limpan som en ganska charmig typ. Odräglig visserligen och väl medveten om sin egen odräglighet, men ångesten skymtar bara i bisatserna. Det är samhällskritiken som står i centrum, hur den kalla byråkratin hindrar en briljant sälle som Sture Charles att få den vård han har rätt till.
Trettiofem år senare är all charm som bortblåst. Med enklast möjliga scenografi, en stol, en mask och en liten luftballong som dinglar från taket, berättar Limpan sin historia. Några tidsmarkörer från nutiden har lagts till, 2013 är han Fas 3:are.
Det måste sägas att Johannes Brost är helt fenomenal i sin roll. Han lyckas bära hela Limpans komplexa personlighet, hans känslokast och pendlingar mellan självhat och munterhet med självklar auktoritet. Man gillar honom och inser samtidigt att man inte skulle stå ut en sekund i hans närhet i verkligheten.
Och visst känns den välformulerade svadan igen från romanen, de dråpliga händelserna, häcklandet av snutar och Socialjesusar. Men mest av allt riktar Brosts Limpan raseriet mot sig själv. Det är han som druckit t-sprit och spytt i hustruns tallrik, det är han som inte har någon kontakt med sin vuxna dotter. Det är han som, slutligen, är skyldig till sin fyraårige sons död, eftersom han glömt lägga undan värktabletterna som förgiftade honom. Han vill inte ha vår medkänsla, han vill att vi avrättar honom, han anser sig inte värd att leva.
Montelius har behållit Edwalls grundhistoria men skalat av den och lyft fram dess mest brännande kärna, den som handlar om människovärde. Istället för att rikta kritiken mot en anonym samhällskropp får publiken frågan:
Tycker vi att Limpan är värd att leva? Kan han inte bara få dö när han nu faktiskt vill det?