Mina barndoms somrar tillbringades oftast hos släkten i Kroatien. Inspelade kassettband med Trackslistor och flera paket batterier till freestylen var det enda på min packlista. Det här var hardcore-bilresa genom Europa. Glöm Spotify, Ipads och AC.
Dagarna tillbringades på stranden och i köken hos olika släktingar. Vi bodde hos mormors syster och var totalt sju vuxna och fyra barn i det lilla huset. Som jag minns det var det världens bästa sätt att tillbringa sommaren på.
Sedan kom kriget. Jag var nio år sista gången vi var nere. Det tog åtta år innan vi åkte tillbaka. Det var då, som sjuttonåring, jag blev medveten om att allt inte alltid var så fantastiskt. Den outtalade konflikten mellan morfar och hans övriga familj var ständigt närvarande. Att äldste sonen tagit beslutet att lämna allt i hopp om en bättre framtid för sina barn i ett annat land kunde min gammelmorfar aldrig komma över. Det märktes.
Och att mamma hade sprängande spänningsvärk första veckan efter att hon dag efter dag fått besöka släktingar som frågade ut henne om tusen olika saker och skvallrade om samma händelser, hade också gått mig obemärkt förbi.
Det kan vara påfrestande att vara med hela tjocka släkten. Min moster med familj har valt att åka till en annan kroatisk by vid havet först för att, som moster uttrycker det lite skämtsamt, ladda psykiskt inför veckorna med släkten.
Samtidigt kan jag knappt bärga mig till nästa sommar då jag, min sambo och vår son ska åka ner. Att få se sonen leka i och utforska en miljö jag själv har starka minnen av som barn kommer att bli magiskt.
Tur att espresson är så god där. Den kommer råda bot på eventuell spänningsvärk när släktbesöken blir för många.