Den danska skådespelerskan Vivi Bak har avlidit, uppger Ekstrabladet på nätet. Hon blev 73 år.
Vivi Bak gjorde sig ett namn i danska folkkomedier som ”Soldaterkammerater rykker ud” och ”Det er så synd for farmand” under 1950- och 60-talen.
Hon levde större delen av sitt liv i Tyskland där hon blev känd som ”Danmarks Brigitte Bardot”. Vivi Bak var gift med österrikaren Dietmar Schönherr sedan 47 år.
Nya fall av hiv upptäcktes i Sverige förra året, en minskning med fem procent jämfört med 2011. 265 är män (60 procent) och 175 (40 procent) kvinnor.
Den franske biologen Francois Jacob, som 1965 delade Nobelpriset i medicin med landsmännen André Lwoff och Jacques Monod har avlidit, rapporterar L A Times. Han blev 92 år. Trion vann priset för sin kartläggning av transkriptionen hos bakterier. Deras forskning hjälpte till att skingra mysterier kring RNA, makromolekylen som finns i alla levande organismer, och öppnade dörrar för forskningen inom molekylärbiologin.
Francois Jacob avled i sitt hem i Paris.
8 portioner
100 g rödlök
2 tsk + 1 msk olivolja
8 stora champinjoner
0,5 dl soltorkade tomater
4 skivor prosciutto
150 g taleggioost
lite persilja
svartpeppar
1. Sätt ugnen på 175 grader och ta fram en ugnsform.
2. Skala och skär lök i tunna strimlor. Hetta upp 2 tsk olivolja i en stekpanna och fräs löken på medelvärme i 10 min så att den karamelliseras.
3. Ta bort fötterna på champinjonerna och hacka soltorkade tomater. Skär prosciutto i smala strimlor och skär osten på bredden så att det totalt blir 8 skivor.
4. Lägg champinjonerna med hatten nedåt i formen. Fördela tomaterna, löken och prosciutton på svampen och toppa med osten. Krydda med 1 krm peppar och ringla över 1 msk olivolja.
5. Baka de fyllda champinjonerna i ugnen tills de är mjuka och osten har smält, cirka 20 min.
6. Lägg upp champinjonerna på assietter och garnera med lite persilja. Klart att servera.
En gång i tiden, närmare bestämt strax efter vårt förra besök, höll vi av restaurangen med det småcharmigt direktöversatta namnet Gattostretto (Kattesund, där den ligger) lika ömt som en italiensk kock vårdar sin risotto.
Då åt vi okomplicerade rätter lagade av kvalitetsråvaror och undrade varför inte fler hade hittat hit för att hänge sig åt en italiensk afton omgivna av servitörer som konverserade med varandra på italienska.
Den här gången har alla andra också hittat hit och de enda som pratar något annat än svenska är den stora gruppen turister vid bordet intill. De är inte från Italien.
Det vi känner igen mest är det vi helst inte vill känna igen alls, nämligen menyn. Inte alla rätter, tack och lov, men oroväckande många. De grillade kronärtskockorna för 79 kronor finns kvar, men då de förra gången var unga och spänstiga, smakar de nu konservburk. Du vet den där lätt metalliska smaken som är så svår att dölja. Man får inte lov att servera en rätt som är baserad på en enda råvara, om inte denna råvara är perfekt. Så lyder regeln.
Carpaccion för 79 kronor är gjord på bresaola, vilket är gott men lite tråkigt. Det är ju den råa, naturliga känslan vi vill åt, detta är som att halstra en råbiff, fast på italienska.
Efter antipastin är menyn uppdelad i primi respektive secondi piatti, men låt dig inte luras. Du är i Sverige, det innebär att rätternas storlek kommer att göra det svårt att orka båda. Välj antingen pasta eller kött, var nöjd så (hade du varit i Italien, hade du tagit en av varje, först kolhydrater, sedan proteiner).
De svampfyllda pastaknytena för 139 kronor är hyggliga. Fyllningen lite för smulig, pastan aningen för hård, men den tjocka, tryffelspetsade gräddsåsen är len och gosig som en kattunge. Också saltimboccan för 220 kronor är okej, men inte översvallande. Godast är vitvinsskyn, tråkigast är den stekta potatisen.
När vi är framme vid desserterna är konceptet plötsligt ett helt annat, nu är det dagssortiment som gäller, tillsammans med några stående glassar och skorpor. Varför inte den övriga menyn följer samma formel är en gåta, vi skulle föredra säsongsaktuella råvaror alla dagar.
Vi beställer en chokladmousse med rosmarin för 65 kronor och får ett kompakt, kakaomättat skum med lagom mycket ört för att det ska vara finurligt utan att bli kryddträdgård.
Vinerna är givetvis italienska, de är okej. Det är ungefär den genomgående känslan här, att det är okej. Men vi vill ha mer än så, vi vill ha tillbaka det italienska familjegemyt vi en gång lämnade. Samt en ny meny.
.jpg?h=298aa65dcf3ecf10ed600be46f4dc53e&fill=False&cut=False)
.jpg?h=3284d773a42883b8cc1241ed3fa511bd&fill=False&cut=False)
.jpg?h=c5ef549e7467986e3c0668b22d7d76ae&fill=False&cut=False)
.jpg?h=f6784dd3cef7ebc518a4d6875bbc3b03&fill=False&cut=False)
