

Fråga: Jag undrar hur och när och om jag ska beskära min lavendel som är knähög och ”stabbig”?
Svar: Lavendeln är en perenn som får ett vedartat grenverk och benämns halvbuske. Det är en gammal kulturväxt som tillhör kryddväxterna och medicinalväxterna. Den avger en underbar doft och kan torkas. Den används också inom natur- och kosmetikaindustrin, men framförallt som prydnadsväxt i våra trädgårdar.
Om man är uppväxt på landet, som jag är, finns det minnen kvar av de underbara lavendelhäckar som då fanns i trädgårdarna. I grönsakslandet i mina föräldrars trädgård fanns en gång som var kantad av lavendel på båda sidor. Under blomningen besöktes dessa häckar av mängder av fjärilar, blomsterflugor, bin och humlor. Det fanns gott om insekter på den tiden, lite annorlunda mot nu. Så när det är dags att plantera något nytt i trädgården kan det vara lämpligt att välja växter som gynnar de här värdefulla insekterna.
Lavendeln ska, för att hålla sig fin, klippas hårt tillbaka vartannat år för att undvika att bli ”stabbig” som du beskriver. Året däremellan kan den putsas tillbaka lite lättare. Härigenom undviks stabbigheten och i stället bildas en låg, lite kuddlik häck efter klippningen.
Lavendeln är ofta känslig för hård nedklippning av grova vedartade stammar eftersom den har svårt att slå ut med nya skott från de stammarna. Men finns det yngre tunnare grenar bland de äldre grova, kommer de att gynna häckens tillväxt. En lavendelhäck bryter lättast på yngre grenar som har vuxit ut över stället där den senaste tillbakaklippningen är gjord.
Om din häck har en totalhöjd upp till knähöjd borde den gå att sänka med två tredjedelar. Finns det yngre skott som vuxit ut längre ner på plantan och som bara är ett par år gamla, kan plantan sänkas ännu mer. För att tvinga fram nya skott underifrån kan klippning göras nästa år igen för att på så sätt få en vackrare häck. Den vanligaste sorten är Lavandula angustifolia som är en högväxande sort. En mer kompakt vacker sort är Lavandula angustifolia ”Munstead”.
Tillbakaskärning av lavendel är lämplig att göra nu på våren när frosten har upphört.
Sedan en månad tillbaka är jag ägare till en stuga på koloniområdet Almåsa strax utanför Malmö. Stugan ägdes tidigare av min kompis Calle och jag minns hur jag retades lite med honom när han hade köpt stugan för några år sedan. Calle sa alltid att han skulle ”åka ut till landet”. ”Det där är väl inte landet, det är ju knappt utanför Malmö”, sa jag.
Senare fick jag vara där och sova över några nätter – och fick ta tillbaka allt. Ibland kan man höra suset från E 65 men annars är det otroligt tyst där ute – trots att det finns fler än 600 stugor. Att sova sex timmar i stugan är som att sova kanske nio–tio timmar i stan. Det blir en helt annan sömn.
Och på morgonen väcker fåglarna en med sin sång. På vägen ut ser vi ofta rovfåglar och ibland cirklar de på himlen rakt ovanför stugan. Fasaner finns också och fågelskådare kommer ofta till området för att spana efter ugglor. Dessutom lär det finnas vildsvin i skogsområdet intill. Så jo, nog är det på landet.
Att köpa en stuga är att ge sig själv mycket att tänka på. På min stuga behöver fönstren målas och så småningom hela stugan. Trädgårdsmöblerna i plast får gärna bytas ut mot trästolar i 1950–1960-talsstil. Buskar ska beskäras och hur mycket trädgårdsland ska det vara? En del har vi börjat odla, annat återstår. Jag känner lite stress över andra odlares bilder på facebook, där det syns hur stora deras förodlade plantor redan är.
Främsta utmaningen kommer att bli att lägga sig på en lagom nivå. Att inse att både husprojekt och trädgård är långsiktiga saker och att det verkligen inte behöver vara perfekt. Lite tomater och blommor i några krukor och potatis och sallad och rädisor i ett par pallkragar kan räcka. För det viktigaste med att ha tillgång till en trädgård är att få vila själen. Nu visar ju visserligen forskning att trädgårdsarbete får människor att må bra, men det gäller ändå att sätta upp rimliga mål – och se till att även ligga i hängmattan eller sitta under ett träd med en bok.
Eller gå över till grannen och prata bort en timme eller två över en kopp kaffe (min danska koloniväninna gör Malmös godaste kaffe). En stor bonus med kolonilivet är alla möten bland stugorna. Jag har bott i Malmö i över tolv år, men det är först på kolonin som jag har lärt känna människor från hela stan och av alla åldrar. Först nu har jag fått Malmökompisar på 65 plus. Det gemensamma trädgårdsintresset är bästa integrationsprojektet.
Hela odlingssäsongen ska jag återkomma med krönikor här i Hemma och koloniblogga på Sydsvenskans webb. Välkommen att hänga med på en nybliven stug- och trädgårdsägares alla nöjen och vedermödor.
Mats Conny Magnusson, Skanör, har genom en olyckshändelse avlidit i en ålder av 58 år. Hans närmaste är särbon Gunilla och hennes dotter Molly, samt två bröder med familjer.
Vår gode vän Mats Conny Magnusson kom in i våra liv för bara åtta år sedan. Han var som en frisk fläkt, alltid glad och hjälpsam, ett naturbarn, totalt fri från tillgjordhet.
Han var en generös glädjespridare som vi mer än gärna välkomnade i vår vänkrets. Mats var konstnär och han arbetade med både olja, akvarell och grafik. Han hade utställningar i Sverige och utomlands och vi var alltid bjudna när det var vernissage. Mats höll i många år målarkurser som var oerhört omtyckta. Många elever har stått med sitt staffli, med en hisnande utsikt över Skanör och havet, ivrigt påhejade av Mats. Han valde de vackraste platserna och var alltid positiv och uppmuntrande.
Genom sitt arbete som slöjd- och bildlärare i en montessoriskola gav han många barn både praktisk och kulturell utbildning. Inför helger såsom jul och påsk brukade Mats roa barnen genom att måla ansiktsmålningar på dem. Han var älskad och omtyckt av såväl barn som vuxna.
Mats var en livsnjutare som tyckte om god mat, vin och att röka en god cigarr. Hans mat- och whiskeygäng har njutit många goda måltider tillsammans och skrattat gott åt Mats när han med stor inlevelse berättat sina historier.
Vi är så glada för att vi fick förmånen att ha en sådan hjärtegod, fin vän och vi går vidare med det i tanken. Mats är alltid med oss, han är en del av våra hjärtan. Vi kan när som helst se Mats framför oss med sin halmhatt i en solstol där han sitter och ser solen gå ner i havet. Med en cigarr i ena handen och ett glas vin i andra handen säger han leende: ”Så här ska man ha det när man har det som sämst”.
Christer och Lise-Lott Andersson
För vännerna i Pure Malt Team och Sybariterna
Böcker hava sina öden, heter det ju. Ja, hela genrer kan kastas upp ur glömskan och gå nya äventyr till mötes. Ett exempel är cento. Om denna typ av antik litteratur finns en färsk svensk avhandling, Sigrid Schottenius Cullheds ”Proba the Prophet. Studies in the Christian Virgilian Cento of Faltonia Betitia Proba”. Ingen kioskvältare precis, men ett fullgott prov på hållbar humanistisk forskning.
En cento är en dikt som får sitt innehåll genom att citat ur äldre skrifter sammanfogas. Proba, som levde på 300-talet, brandskattade Vergilius och formade finurligt en kristen versberättelse med bibliska motiv. Om denna lärda dam, hennes litterära profil och kulturhistoriska miljö vore mycket att förtälja.
Summan är att centodikter förstås råkade i vanrykte i samma ögonblick som man började hylla originalgenier. Men nu, när fragment, palimpsest och intertextualitet hör till ordningen för dagen, då träder den lärda Proba och hennes kolleger fram ur dunklet som föregångare.